16 dec. 2015

Time to say goodbye...


Jag tror du har det underbart där du är.
Den här bilden får mig att må så där bra.
 Den får mig att känna att det nog är så här du har det, där uppe bland molnen.
Värme i hela hjärtat när jag ser bilden...
Värme i hela hjärtat när jag tänker på dig...


Bilden säger allt till mig.
Om jag följer vägen fram så möter du mig där...
Om jag blickar över horisonten så känner jag att du finns för mig någonstans där ute...
Jag vet att vi ses snart igen... men jag är inte riktigt färdig än så du får börja utan mig...



Jag har köpt den vackraste av rosor jag kunde hitta.
Den är vaxad så att den tål att läggas ute i kylan,
den är liksom förstelnad redan innan och slokar inte direkt.
Det är gravsättning så jag antar att alla får lägga våra blommor vid din grav...
Rosen får symbolisera oss lite...evig...liksom vår vänskap.. i evighet...


Nu kommer tårarna och det är svårt att skriva...

Jag har i alla fall tagit fram kläderna för morgondagen. Ljus klädsel stod det.
Jag valde ljusrosa, benvit och ljusgrått.
Lite av dina färger med och lite som i Tant Ninnis rutor när jag tänker efter.

Du fattas mig även om det känns som om du fortfarande finns där.
Det känns som om jag fortfarande kan ringa dig för att berätta en rolig sak,
men så i nästa stund så går det ju inte. Telefonnr till himlen tack!
Detsamma gäller för min mormor och morfar som gick bort för länge sen
men som jag fortfarande kan numret till och som jag fortfarande dagligen tänker på.
För mig känns det bra att tänka att de finns med mig i vad jag tar mig för i livet.
För mig känns det bra att tänka att de ser mig... de vet...

Imorgon ja.. då ska jag ta farväl av Cattis på "jordelivet", som hon själv skrev till mig.
Det allra jobbigaste är att se hennes döttrar ta farväl av sin mamma.
Hjärtat blöder... och tårarna kommer att leta sig ner i mina pappersservetter många gånger.
Jag ska även se sorgsna farväl av hennes båda föräldrar som tar farväl av sin dotter.
Värk inuti...hur orkar de... hur klarar man att säga hej då till sina barn...?
Orkar inte tänka tanken på mina egna barn...ännu mer tårar...

Imorgon är det jag som är i kyrkan med en vit ros i min ena hand 
och en bunt papperservetter i den andra.
Det kommer bli en fin, vacker och jobbig stund med mycket känslor och sorg.

Men... jag vet..
För vi ses senare Cattis och jag, och då ska hon har gjort färdigt alla marknadsplaner och strategier 
för våra projekt vi ska genomföra tillsammans.
Våra drömmar lever kvar och våra idéer ska spruta och formas till verklighet...oavsett var vi är.
Älskar dig min vän! Älskar dig i evighet!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv din kommentar här...