17 dec. 2015

Regn i mitt hjärta...


Idag har jag suttit i kyrkan och sagt farväl till min vän.
Ljus och vacker stund med nära och kära.
Alla vi har berörts av Cattis på något sätt och alla vi känner tomheten av vår fina vän.
Vackert minnestal fick mitt hjärta att fyllas av värme.
Tårar blandat med leende och lite skratt.
Igenkänning i oss alla.
Saknad!

Det gör så ont och det är som allra jobbigast för hjärtat är att se 
sorgen och saknaden i Cattis döttrar, sambo och föräldrar.
Det gör så ont att se dem fyllda av sorg och saknad.
Kärleken tar ju aldrig slut, den byter bara skepnad...

Vi sluter alla upp på kyrkogården och ser när kistan försvinner ned i djupet.
Gråt, kramar, ord som aldrig vill ta slut.
Det regnar och är ruggigt.
Till och med änglarna gråter.

Där under mitt Kexchokladparaply i regnet står jag och Annette.
Vi ser på varandra och på alla omkring oss.
Tillsammans går vi ihop mot graven och tar farväl.
Vi släpper rosorna mot kistan och står tysta, 
och det enda jag känner är tårarna som bränner mot min kind.

Jag, liksom alla andra kramar om familjen länge länge.
Tårar och ord...blandas med saltsmaken.

Efter att ha stått i regnet och sagt farväl så åkte vi alla till ett församlingshem
för en minnesstund tillsammans.
Vackra tal, dikter, bubbel och snittar, kramar, skratt, sång och kramar igen.
Jag skrev lite i gästboken liksom alla andra gäster.
Ett sista farväl med några rader om kärlek från mig.
Du fattas mig och det känns så overkligt.
Det känns så konstigt och det känns som om det inte är på riktigt.
Jag kan inte fatta att du inte finns mer....

Regnet och mörkret kommer och jag åker sakta hem mot stan igen..


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv din kommentar här...