7 nov. 2015

När allt stannar upp...

Tiden står stilla och allt stannar upp när man får det där hemska beskedet.
Allt stannar  upp och blir tyst omkring mig.
Chock!
Jag vill bara skrika och gråten väller upp inom mig. Paniken kommer.
Ögon som tåras, hjärtat som brister, själen går sönder och jag kan inte andas.

Du.. Du som är en av mina allra bästa vänner.
Du som betyder allt i min värld...
Du har ett hjärta av guld...
Du som gör hela mitt liv så mycket vackrare och så som stöttar mig i alla väder.

Vad kan jag någonsin göra för dig nu?
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad du går igenom just nu.
Alla tankar, alla känslor... allt du bär på och allt du är.
Vill rädda dig från allt det hemska och allt det jobbiga...men jag kan inte...
Jag kan verkligen inte, hur mycket hela jag än vill...

Alla ord jag har till dig fastnar i halsen. Jag vill säga allt jag bär på, men vet inte hur.
Gråter hulkande ut på en toalett på jobbet där jag låser in mig och låter känslorna explodera.
Du får inte dö. Du får inte lämna. Du är inte färdig än. Du har så mycket mer i livet att ge.
Jag vill skrika ut min smärta och jag vill vråla ut min ilska över orättvisan i livet.

Snart ska jag träffa dig och ta ett sista farväl... 
Hålla om dig en allra sista gång...och låta mina ögon tala....

Älskar dig för evigt min vackra vän...



3 kommentarer:

  1. Hej Ulrika, du känner inte mig, men vi har "träffats" vid några tillfällen då du instruerade zumba i "massgrupp" för några år sen. Vi har dock en gemensam vän och jag kan för en gångs skull säga "jag vet hur du känner" när jag fick ett sms i fredags från vår fina vän. Livet är så j-a orättvist, det kan inte vara meningen att hon ska lämna jordelivet redan, världen blir fattigare utan henne, hon har så mycket kvar att uträtta. Hon är ju mitt i livet, med karriären, familjen, ja allt!
    Snälla - när du träffar henne, ge henne en stor varm kram från en gammal klasskamrat från grundskolan i Borensberg.
    "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men utan *henne* blir den aldrig densamma mer." <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Tack för ditt inlägg på bloggen.
      Tyvärr kommer jag inte att träffa henne då hon vill ha sin allra sista tid i livet med sina närmaste och det är ju så det ska vara.
      Livet är orättvist och det känns som om det alltid drabbar de finaste människorna... kanske är de även de starkaste...
      Jag har ändå tagit ett sista farväl på mitt sätt och det genom att skicka mina ord till henne.
      Hon får säkert hjälp med att få mina ord upplästa och på så sätt finns jag hos henne ändå.
      Kram till dig... <3

      Radera
    2. Hej igen,
      Vad synd, men jag förstår henne också... samtidigt som jag önskar att du fått ge henne den sista kramen...
      Ja visst är det så, att det verkar som det alltid drabbar "fel" människor, även om jag inte önskar denna hemska sjukdom för någon. Jag har förlorat alldeles för många vänner och familjemedlemmar, bl.a. ett litet barn, en som var mitt i livet och en som var relativt nybliven pensioner och tyvärr ytterligare några andra...
      Jag skickade ett sms till henne efter att hon skickat det sista sms'et, jag hoppas hon orkade läsa det eller att någon läste det för henne. Jag hoppas att hon känner kärleken och värmen från alla som kämpat tillsammans med henne i hennes "armé", om kärlek kunde bota så skulle hon blivit frisk för längesen. Med vetskapen att hon har så många som älskar henne runtomkring sig, även om så bara i tanken, så hoppas jag att hon får somna in lugnt och fint med sina närmaste. Sov gott finaste C <3
      Kram tillbaka till dig Ulrika!
      /Helene

      Radera

Skriv din kommentar här...